|
Christer var faktiskt med redan från början, i första inprovningsskedet. Han gick till slutomgången. Då var det åtta killar till de två rollerna men tre av dem försvann genast för de var basar. Från början var det tänkt att Karl Oskar skulle vara basbarryton, men så blev det inte. Utan det blev två tenorer.
- Då kom jag nånstans precis efter Peter och Anders i diskussionerna. Så jag låg ganska långt fram redan från början.
Sen hände ingenting och så hände ingenting, men när föreställningen skulle till Göteborg en andra sväng så var det tänkt att Christer skulle vara alternerare, precis som Björn Dalla Santa, Lisa Gustafsson och Carina Söderman. Men när Peter skulle till London fick Christer rollen i sin helhet.
Att komma direkt in i en färdig föreställning tyckte Christer var svårt.
- Jag fick en ganska kort repetitionstid, lite drygt två veckor.
Christer, Lisa, Björn och Carina repeterade tillsammans och i slutet av repetitionsperioden kom Anders, Helen och Åsa och hjälpte till, precis dagarna innan premiären.
- Naturligtvis så skulle jag ju spela premiären mot dem så det var lite klurigt, men jag var väl påläst så det gick ganska smidigt. Jag fick ganska fria händer också.
-Sen så är naturligtvis ingenting helt klart, det är som att lägga ett pussel, ett barnpussel, med ramar på, man vet hur bitarna ska ligga ungefär. Men man ska fylla dem, de här bitarna, man ska måla dem litegrann och det tar lång tid, det är ingen som är färdig med det än. Både Anders och Helen, även Åsa jobbar ju konstant med rollen och hittar nya grejjer och utvecklar den.
Christer är original-Robert på det sättet att han spelar de flesta föreställningarna.
- Jag har ju inte skapat rollen från början, men när jag är färdig med det här kommer jag ha gjort en hel del föreställningar.
Men hur kändes det då du och Peter alternerade, Peter är ju en stor idol för många?
- Jo då, det har jag märkt och det är ju roligt, det är hemskt kul att en musikalartist kan få en sån status som han har fått och han gör ju mycket för oss som ligger stegen efter, han banar väg. I början märkte jag att besvikelsen hos vissa var enorm då Peter inte var med. En publik förmedlar alltid en energi, ibland blir det påtagligt att folk sitter tillbakalutade och inte är nyfikna. Man märker det på applåder och på applådtack. Men många kanske blir överraskade också och tänker att det var rätt bra ändå, han kan ju sjunga.
Har ersättarklimatet ändrats till det bättre?
- Nu är det ju väldigt många fans som har sett den 1000 gånger, och då tror jag att man ser sig mätt på nånting. Även om Anders, Helen, Peter och Åsa är fantastiska kan det vara roligt att se nånting nytt. Och så helt plötsligt ser man en annan version av Duvemåla, det är samma pjäs, men man ser andra människor och andra konflikter, "jaha, kan det vara så också!"
Det är roligt när folk kan ta till sig det.
Att spela mot så många olika skådespelare tycker Christer är knepigt. Med Louise har Christer aldrig repat och han har bara snabbrepat för länge sen med P-A Hedin som alternerar i rollen som Arvid. När han sen fick spela mot P-A blev han lite ställd. Han gjorde helt andra grejer och det kändes lite annorlunda, men Christer tyckte det var bra.
- Det tillför ju nånting, det blir nytt och spännande.
När Christer var liten ville han bli allt. Bland annat ville han bli bankman precis som pappa och så ville han bli fotbollsproffs.
Först 1995 kom Christer på att det var musik och teater han ville syssla med. Det var då han gick på Teater- och Operahögskolan.
 Att Christer kom in där var lite av en slump. Det var andra
som tyckte att han skulle gå där och hans föräldrar skickade efter ansökningshandlingarna. Christer själv tog allt med en klackspark.
- Jag hade inga andra planer så jag gav det en chans. Och så efter ett år ungefär så insåg jag att ja, jag fick bekräftelse och jag kände att jag började landa i det och jag tänkte att jag kanske skulle ge det ett försök och så gjorde jag det.
Christer har sett "Kristina från Duvemåla" många gånger.
- Dels för att jag tycker det är kul att se den, dels för att man ser själv vad som inte går fram.
Då får man ta upp spelet lite grann just där.
Christer tycker inte att det är speciellt jobbigt att spela Robert.
- Nej, jag tycker det är en rolig karaktär för att den är väldigt djup. Det är en sån enorm utveckling i den. Han är verkligen som två olika personer första och andra akten. Hinner man med den utvecklingen, de dagar då man är med 100%, då känns det, i kropp och huvud.
Men röstmässigt upplever jag inte att det sliter alls. Peppar, peppar...
Är någon sång svårare att genomföra än nån annan?
- Vokalt sett om man står och konsertsjunger låtarna är ingen svår. Det är ganska lätta låtar. Men ska man ha med sig allt på scen, ryggsäcken och alla grejer så är det naturligtvis jobbigt från "Jag har förlikat mig till slut" till och med att "Guldet blev till sand" är över. Det är mycket som ska med där, mycket bilder som måste rullas upp för att man kan berätta vad som hänt så att folk för sitt inre öga kan se bilderna. Ja, just det, nu är de där i öknen och nu dricker han, åh, fy vad äckligt! Om man kan förmedla det har man lyckats bära fram nånting och då är det jobbigt att sjunga för det påverkar en själv så starkt.
Värst var det i början tyckte Christer då han inte hade sångerna i kroppen ännu.
- Nu kan man sjunga dem två på natten, förkyld och med fyrtio graders feber utan problem, för att man hittar förbi alla de där spärrarna som normalt finns i halsen.
Ett mycket viktig sak i Roberts liv är hans onda öra. Ett öronbrus förföljer honom hela livet.
I föreställningen visas det inte så tydligt.
- Men jag har med det inom mig väldigt mycket. Jag försöker hålla det hela vägen, men man kan ju inte gå och oja sig hela tiden för det, för det gör han inte, utan det gör sig påmint på vissa ställen som på båten då det gungar så förbannat, då brukar jag ta med det.
Naturligtvis finns det med i "Nej", för då har han precis blivit slagen av sin husbonde Aron.
- Då tror jag att det gör ganska ont samtidigt som det är en enorm glädje som gör att han glömmer det emellanåt. Och även i slutet då han kommer tillbaka, då tar jag med det litegrann.
Christer har tre favoritsånger i musikalen.
- "Flyendes kör" tycker jag är sagolik och "Ljusa kvällar om våren". Och "Stanna", det är så underbara och starka bilder i den.
Och favoritsången av sina egna låtar?
- Det här långa partiet innan "Guldet blev till sand", "Jag har förlikat mig till slut". Det är så synd att det är struket. Döden, "Ut mot ett hav" är härlig att sjunga också.
Och favoritscen?
- Alla scener är väldigt svåra, det är så rapsodisk dialog, helt plötsligt ska man berätta jättemycket med en kort dialog, men ska etablera ett helt förhållande. Jag tycker att Arvidscenen är central och väldigt, väldigt rolig. På det sättet att vi lirar väldigt mycket och den lever hela tiden. Och Arvid och Roberts förhållande är väldigt viktigt för Roberts slutscen.
Slutscenen tycker Christer också är väldigt vacker. Han tycker att det är svårt med död på scen, det kan lätt bli väldigt patetiskt. Men han tycker att man lyckas för att det är så naket på scenen.
- Det är bara de två, på den här enorma scenen, i den här enorma åkern, de bara sitter nersläppta liksom. Och bara pratar. Det blir bra, det blir bra, du ska inte vara orolig. Det är snyggt. Då gråter jag, det kan jag göra. Karl Oskar är alldeles ensam, han har ingen kvar. Vilken enorm ensamhet efter den starka passion och kärlek som de verkligen haft, den väldigt fysiska relationen.
Christer är med mycket på scen, särskilt under första akten, så det finns inte så mycket utrymme att göra annat under föreställningens gång.
- I och med att jag tar av mig skorna i "Ut mot ett hav" så måste jag snöra om skorna och ta på mig strumpor, sen upptäcker man att det gått tre-fyra minuter helt plötsligt. Och så ska man ju komma in i stämningen på scen också och det tar sin tid.
Efter "Nej" sminkas Christer om för att ta bort blodet och lägga på nytt smink. Sen brukar han och "Karl Oskar" hinna sitta i sminket ett tag och skämta. Sen är det dags igen. Och så går det i ett tills Robert och Arvid ger sig av.
- Sen går man upp i logen och byter om, gör sig redo, får sin hästsvans och sminkas sjuk. Sen går man ner och får en mygga. Jag tar ganska god tid på mig för att förbereda mig, gör lite armhävningar för att komma igång i kroppen.
Efter en föreställning sminkar Christer först av sig och sen tar han en dusch.
Ibland går han ut och tar en öl eller en läsk. Sällan äter han något eftersom det är så sent.
När Christer spelade i Göteborg gick han hem till sin dåvarande fästmö, sin nuvarande fru.
- Det är rätt skönt att komma hem har jag upptäckt.
Christer spelar mellan 4-6 kvällar i veckan och sammanlagt har han spelat 120 gånger. När han är färdig lär det vara 200 ungefär.
Någon gång måste det väl ha gått fel?
- Ja, när Robert ska sjunga "Jag vill till ett ställe där husbönder saknas", sjöng jag "Jag vill till ett ställe där isbjörnar saknas", jag tappade texten precis innan jag skulle sjunga den raden. Jag fick panik, det blev lite märkligt.
På frågan om han lärt sig mycket av rollen svarar Christer blixtsnabbt:
- Inte ett dugg.
Sen skrattar han och säger:
- Jo då, jag har lärt mig massor! Att lära mig spela en föreställning många gånger, att vara nyfiken på rollen hela tiden, så att det inte går på rutin. Nu har man hamnat i nå´t slags blickfång också, folk börjar veta lite vem man är och man får försöka vara sig själv och verkligen hålla fast vid det.
Christer säger att det är viktigt att inte dras med. Här i Stockholm är det lätt att söka sig till kändisvärlden och vara ute i svängen, men det är ointressant tycker han, en låtsasvärld, bara en yta.
- Jag går hellre hem och tittar på en bra film än går ut och försöker vara fräck. Den dag man inte har nå´t att komma med längre blir fallet så oerhört stort. Om man en gång varit inne i kändisvärlden och sen helt plötsligt försvinner man bara, och då har man ingenting, man har levt en lögn, en charad, jättelänge kanske. Nej, usch!
En vanlig dag för Christer börjar med att han stiger upp, eventuellt lagar han lite frukost, om han känner för det. Men en kopp kaffe måste han alltid ha.
- Jag sjunger aldrig på morgonen, man hör oftast om det är helt åt helvete. Jag har fått ett nytt intresse, min dator, ingen nördvarning på det, men det är kul. Internet tycker jag är jättespännande, där kan man ju hitta saker som har med det man gör att göra.
Är det fint väder går Christer kanske ut en sväng, åker in till stan eller ut till Djurgården och sätter sig nånstans.
Christer har bra självförtroende och jag undrar om det behövs i branschen?
- Nu är vi tillbaka i det där med kändisskapet som vi pratade om. Att strävan efter kändisskap är en strävan efter bekräftelse som man inte själv kan ge sig utan man måste få det utifrån.
Christer säger att han måste lita på att när folk säger till honom att han är bra, att de menar det.
Och så tillvida har han bra självförtroende. Men som alla andra tvivlar han ibland på sin kompetens.
- Men man måste lära sig att ta till sig för det är guldögonblick då någon kommer fram och säger:
Vad bra du är! Att nån kommer fram och vill ha ens autograf, wow, javisst, självklart!
Det är underbart!
|
